Så varför pysslar vi på SVA-lektionen?
Dels hör det till vår svenska tradition att pyssla i förskolan och skolan kring juletider. Vi lyssnar på julmusik, tänder ljusstakar, ställer fram prydnadstomtar, slår in paket, skickar önskelistor till tomten, tittar på julkalendern och klär granen, något som för många av mina elever är helt nytt och främmande.
Desto viktigare blir pysslet. Eftersom det är en naturlig del, för de flesta av oss som är födda här i Sverige, av vår bakgrund och uppväxt. Vi räknar med att alla känner igen det här eftersom vi själva har gjort det år efter år efter år...
Men förutom att vi visar på våra traditioner och låter eleverna vara en del av traditionerna (åtminstone här i skolan, alla firar inte hemma), pratar vi med varandra hela tiden. Vi pysslar och pratar. Diskuterar färger, former, lär oss nya begrepp som har med vintern att göra (plötsligt förstår de kanske vad de sjunger om i luciatåget). Men även begrepp som rör det vi gör, klipper, ritar, färglägger, viker, klistrar, tejpar osv.
Många elever behöver dessutom träna upp sin finmotorik. Får man finmotoriska övningar och utmaningar som man inte är van vid så utvecklas till exempel handstilen utan att man tänker på det. Alla kan inte hantera en sax, använda lim, färglägga innanför konturen.
Vi har olika förutsättningar och olika bakgrund. Vissa klipper, färglägger och skriver redan på förskolan, precis som vissa har tillgång till mängder av leksaker och barnböcker hemma när de är små. Men alla har inte det! Långt ifrån. Däremot har de kanske andra traditioner, andra lekar, andra sånger, andra högtider. Sådant som är helt främmande för mig. Men jag lär mig jag också, tack vare de här barnen. Tack vare pysslet och alla diskussioner.
