Jag tänker på det ibland när dagen varit stressig, eleverna högljudda, kaffet för kallt och rasten för kort.
Varför blev jag lärare?
Ja, varför blir man lärare? För att man gillar när andra lyssnar på en? För att man vill stå i centrum? Prata mycket och lite för högt? Bestämma över andra?
Nej. Eller vissa kanske.
Jag drivs av att kunna göra någon slags skillnad. Eller kanske snarare av att vara där när saker händer, när barn växer och tar små steg framåt, lär sig saker både om sig själva och om omvärlden. När det går upp ett ljus! När de ställer kluriga frågor som jag aldrig ställt själv. När de, efter att ha gnällt om hur svåååårt det är, skriver små fantastiska berättelser om hittepå-figurer och vågar redovisa för klassen. När de är stolta. När de ifrågasätter och jag måste stanna upp och fundera på vad det jag gör har för syfte.
Kan inte komma på något mer meningsfullt än att arbeta tillsammans med barn. Ja, tillsammans. För jag får ut minst lika mycket som dem av det vi gör.
Låt oss se det som att jag handlar ingredienserna, och eleverna kokar soppan. Äter gör vi tillsammans.
Därför lärare.
Fotot är skapat av Anka Zhuravleva.
